Cecilia

Jag har så klart delade känslor till hela grejen med jul, men drabbas ibland av att vilja skapa lite julkänsla.

Musik och rätt slags dofter i hemmet är då bästa redskapen.

Och utbudet av julmusik är ju väldigt varierande. Vad sägs om den här låten som jag första gången hörde en busschaufföre spela och som jag sedan letade efter i flera år bara för att den var så ofattbart dålig.

Jag trodde det fanns några restriktioner för vilka som får spela inskivor med julmusik. Men tydligen inte.

Även om jag har ett par uppdrag, och som jag sitter och jobbar med hemma så innebär den här i övrigt söndertorkande arbetslösheten att jag segar ihop. Inte fysiskt, för där mår jag rätt bra just nu. Men i hjärnan.

Sedan jag lämnade tempot på tidningen där jag jobbade i flera år har jag blivit en zombie.

På ett sätt har det säkert varit hälsosamt att vara hemma och ta det lite lugnare. På ett annat sätt livsfarligt. Min hjärna verkar tro att den därmed kan stänga av. Det handlar inte om att jag är trött, för tröttare har jag verkligen varit. Utan mer om att jag blivit trögtänkt. Tappat intellektet, känns det som ibland.

Dessutom blir varje grej så himla stor. Jag är van vid att ringa tiotals (minst) samtal om dagen och är van att intervjua, granska och vända på en fråga ut och in. Nu blir varje samtal så stort. Det blir nästan läskigt att lyfta luren och jag känner att jag måste förbereda mig mycket längre numera.

Men idag fick jag i alla fall ett besked från en arbetsgivare att de vill träffa mig. Det kanske inte leder någonstans, men det känns skönt att mina mejl och samtal i alla fall resulterat i att någon sett något litet intressant i mig.

Man tappar annars lätt självförtroendet när man går hemma och ingen svarar på ens desperata jobbansökningar.

Jag brukar alltid säga att folk är så opersonliga i staden där jag bor. Att det finns få ställen på jorden där man kan bli så utskälld av busschaufförer, för att man till exempel inte förstår biljettsystemet, som här. Eller där folk till och med skämtar på ett aggressivt sätt.

Om jag av någon anledning träffar på någon som säger något småprataktigt i väntan på bussen brukar jag alltid säga att "jag upplevde något Göteborgskt idag".

Men i går stod jag i kö för att få en sån där vaccinationsspruta. Här i stan får alla gå till en stor mässhall och köa i några timmar. Och där stod jag i en kö på några tusen personer utan att känna en kotte. Det duggregnade ständigt, graderna sjönk neråt och där stod vi i en lerig kohage och väntade och väntade. Men ganska snabbt började småpratet dyka upp. Alla omkring mig hade kommit dit ensamma och alla hade behov av att dela med sig av sina små tankar. Och tillslut var vi som ett litet gäng. Jag och tre kommunanställda gubbar och en tant med rollator. De lärde mig vad mässan brukar användas till och vi hann diskutera kösystemet och vaccinationsorganisationen ett antal gånger och när vi äntligen nådde fram efter nästan tre timmar ljublade vi tillsammans. Väldigt Göteborgskt.

Vi hade blivit vänner. Utan att utbyta namn, yrke eller något om oss själva egentligen så hade vi under en väldigt begränsad period agerat vänner. Men så fort vi kommit in i mässhallen och fått sprutorna var vi skingrade för evigt.

Förmodligen kommer vi inte ens känna igen varandra om vi möts igen.

Säga vad man vill om mänskligheten och om vänskap men vi vet när vi ska ta fram den och då funkar ju även den tillfälliga.

Jag var ute på promenad idag. Plötsligt ser jag en kvinna på knä på trottoaren och jag skyndar mig fram med en hjälpande hand. Hon viftar bort mig, och när jag frågar om hon vill ha hjälp schyssar hon åt mig.

"Jag tränar" säger hon sedan, reser sig och går iväg.

Jag och de andra som stannat för att hjälpa står förvånade kvar. Och så slår det mig att jag vet precis vad det handlar om.

Det där hade nämligen kunnat vara jag för två år sedan.

Jag som gick hemma och tyckte att världen snurrade, trodde att jag var döende eller i alla fall tillräckligt galen för att spärras in för evigt. Och det kunde varit jag, som när jag äntligen vågade mig ut, tappade andan, trodde jag skulle kräkas och skräckslagen fick skynda mig hem.

Men jag blev som tur var bättre. Jag övade mig i att förstå att jag inte var galen, att det handlade om små tecken som jag feltolkade. Och när jag höll på med den träningen gjorde jag också såna där saker som kvinnan. Jag satt förvisso inte på marken, men jag kunde plötsligt stanna, för att i flera minuter bara stå helt still och öva på att andas, In och räkna till tre, hålla andan och räkna till tre, andas ut och räkna, och hålla andan igen. Allt för att lugna ner mig och lära mig förstå mig själv.

Idag händer det väldigt sällan att jag får mina panikatacker. Det var faktiskt flera månader sedan jag ens kände ett enda litet uns av det.

Det är jag så tacksam för. Så tacksam att jag berättar om alltihop här på bloggen. Något sånt har jag inte gjort förut.

I dag är en dag då jag förundras över människor.

Över pensionärer som tränger sig före i kön för influensavaccin när svinflunsan egentligen bara drabbar unga människor illa.

Över en kvinnlig journalister som trotsar sin förtryckande regering och det faktum att hon riskerar att fängslas (och redan har gjort det många gånger) eller torteras, bara för rätten av det fria ordet. För människors frihets skull, för demokratin.

Och då förundras jag över folk som vet bäst. Som prackar på och bestämmer att deras sätt är rätt. Och jag förundras över hur mycket jag bryr mig, över att jag som alltid känner mig arg, kränkt och inte alls vill hålla med, men innerst inne känner att det är MIG det är fel på.

Jag förundras över en del människors styrka.

Och över min svaghet.

Idag är jag logistiksamordnare då ett bord och fyra stolar ska ut ur lägenheten och fraktas till Anna, två skrivbord och ett skåp ska iväg till två blocketköpare och vårat nya matbord ska in i köket samtidigt som nya skrivbordet och badrumsskåpet måste snabbtorka och sedan flyttas in i arbetsrummet respektive badrummet.

Dessutom ska jag hinna jobba fram ett världsabäst nyhetsjobb, ringa politiker mm. Och så är en vän i stan som bara hinner träffas idag (och vi har inte hunnit träffas på evigheter) som jag tänkte ta en fika med.

Dammsuga behöver jag också för kl. 16 kommer mor och far med bordet och sedan stannar de över natt.

Bäst jag sätter fart nu va?

Jag hoppas att det inte är inbillning men i dag mår jag mycket bättre. Är egentligen bara lite snuva och morgonont i halsen kvar. Puh.

I dag har jag en del ringande att göra för att få reda på fakta till ett nyhetsuppslag jag jobbar på. Och till lunch ska jag träffa en sångerska som ska intervjuas och fotas till en nöje/kultur-text och i eftermiddag ska jag på ett genrep med några andra musiker och fota och intervjua till samma text.

Det rullar på nu och det känns bra. Men innan veckan är slut måste jag ha sökt en massa jobb, för de här uppdragen jag hittills fått kommer kanske inte att finnas för evigt. Samtidigt är det svårt att motivera sig att söka en massa andra jobb, som inte alls har med journalistik eller fotografi att göra när jag, tack vare att jag varit arbetslös, fått chansen att göra så mycket roligt som jag hitills fått.

Den här bilden tog jag till en text som gick i tidningen i fredags. Det handlade om gatukonst i staden där jag bor.

Bild: (c)ecilia

I dag skulle jag jobbat, fotograferat hela dagen. Men i natt låg jag och febersvettades och halsen hade svullnat upp så att jag inte kunde svälja eller prata alls. Så något jobbande blev det inte med.

Lyckligt nog känner jag mig bättre nu, några timmar in på dagen. För förutom dagens planerade jobb har jag en hel del skrivjobb, speciellt ett som jag måste bli klar med denna veckan och det innebär en massa ringande och intervjuande. Och även om kroppen är rätt trött och jag inte skulle klara av att släpa omkring alla blixtar, stativ och fonder till en skolfotografering tror jag nog att jag i eftermiddag orkar med att ringa lite samtal.

Jag har varken lust eller tid att vara sjuk. Så det tänker jag inte vara mer.

Häromdagen hände det. Mannen hällde ut en kopp te i sin svindyra och nästan nya bärbara dator. Skit! säger man då.

Nu ska jag gå till försäkringsbolaget och hoppas på att de vill hjälpa oss.

Och det är den tiden på dygnet då jag trivs rätt bra.

Just i dag har jag i och för sig haft lite jobb att göra. Men de dagar jag inte har det är det nu, mellan 16 och 17 som jag kan bege mig ut på stan. Där låtsas jag att jag också är en av alla dem som är på väg hem från jobbet.