Ett ytligt intresse
Jaha, så var det dags att erkänna hur ytlig man är. Jag gillar inredning. Missbrukar andras inredningsbloggar som en galning och funderar nästan varje kväll på sätt att göra om hemma. Sen betyder det inte att jag alltid vill ha det modernt eller precis så som är "inne" just nu. Men jag tycker om att omge mig med färger jag gillar och former jag trivs med.
Dessutom ser jag det som en utmaning att göra nytt genom att använda gammalt: återanvända, göra om och köpa begagnat. Det ska vara mycket känsla och lite pengar inblandat.
Hädanefter kommer jag säkert att göra en del inlägg av denna ytliga karaktär. Vad sjutton, jag kan väl börja på en gång...
Nu när vi har en ny matgrupp i köket vill jag komplettera med fler saker som passar i stilen. Lite 50-60-talskänsla som vi gillar så mycket...
Kanske lite Lindberg-porslin...
Bild: femtiotalsjakten.blogg.se
En Carl-affisch på väggen kanske?
Bild: www.sammyrose.se/
Sv: Tack så mycket. Jag håller med dig, det är inte många som vågar prata om det.
Jag har träffat en rad olika psykologer, läkare och allmäna vuxna som blir chockade av att jag pratar så öppet om det. Jag har stått i ett rum med vuxna och sagt utan tvekan "Ja men det var för att jag lider av panikångest" om något i mitt liv som har med det att göra kommer på tal. Jag gick ju in totalt i väggen och kunde inte gå utanför huset på ett bra tag så jag blev ju sjukskriven på obestämd tid så det är många som frågar mig om det, i och med skolan och sånt. Så det kommer på tal.
Men jag känner inte nån anledning till varför jag ska ljuga om det eller skämmas. Jag har panikångest, jag gick in i väggen och fick en jättedjup depression, jag har posttraumatiskt stress syndrom som fortfarande sitter kvar. Det är så mitt liv är.
Sen får människor tycka att jag är dum i huvudet eller att jag är stark som tar mig igenom det. Det är upp till dom. Huvudsaken är att man kan erkänna för sig själv för det går inte att ljuga om det som påverkar ens kropp och psyke. Det finns där exakt hela tiden.
Grattis till att du mår bättre. Jag kan inte komma på ett mer passande ord faktiskt haha. Att ta sig ur panikångest på det sättet att man tillslut kan kontrollera det någorlunda är nog det bästa vi kan göra. Den kommer alltid finnas där i botten och den tittar fram ibland men då är det viktigast for oss att veta att den inte är farlig.
Som jag skriver i inlägget så lever jag fortfarande med min ångest. Den är sällan panikartat men varje dag så finns den där i min kropp, men jag lyckas hålla den nere. Vissa dagar så bryr jag mig inte men så finns det dagar då jag mår skit och blir ledsen och förbannad över att den är där och att jag inte kan slippa den.
Haha sorry, nu fick du ett väldigt långt meddelande.