Jag trodde jag var en miljövän
Det har jag väl alltid varit? Varit med i miljögrupp i skolan, varit en pionjär för sopsortering och en riktig pekpinne i min bekantskapskrets.
Mitt samvete har i och för sig varit nedsmutsat sedan vi köpte bil, men i övrigt trodde jag att det såg rätt bra ut.
Men så gick jag in på Klimatkontot och där visade resultatet att jag inte alls är så bra som jag tror.
En hel del av utsläppen jag bidrar med beror, enligt klimatkontor, och som jag trodde på bilen. I höst har jag ju haft ett resande arbete och åkt mer än dubbelt så mycket som jag och mannen brukar göra på ett helt år. Det märktes naturligtvis. När jag gjorde om testet och inte räknade med jobbresorna blev resultatet bättre. Men ändå inte helt bra.
Att jag inte äter kött är naturligtvis bra. Men att jag i stället äter GI och inte svenska rotfrukter som man borde är skamligt. Jag gör det främst för min mages skull, men kanske ska jag i alla fall försöka blanda upp kosten med svensk kål, lök och vara noggrannare med varifrån övriga frukter och grönsaker jag köper kommer.
En sak som klimatkontot hade åsikter om är hur mitt boende värms upp. Det har jag också. Eftersom jag bor i lägenhet kan jag inte göra så mycket åt vad hyresvärden väljer för värmekälla. Men en sak är säker och det är att det här gamla huset jag bor i (byggt 1905) läcker värme och energi som ett såll!
Det drar från fönster, balkongdörr och ytterdörr och vår hall är helt oisolerad vilket gör att kylan sprider sig till resten av lägenheten. Vi får nästan alltid ha elementen på högsta värme på vintern och ändå fryser vi.
Kanske borde man skriva till sin hyresvärd och påpeka slöseriet med energi och pengar. Det är ju ändå dem det kostar mest.
Dagens musikvideo
Människor
I dag är en dag då jag förundras över människor.
Över pensionärer som tränger sig före i kön för influensavaccin när svinflunsan egentligen bara drabbar unga människor illa.
Över en kvinnlig journalister som trotsar sin förtryckande regering och det faktum att hon riskerar att fängslas (och redan har gjort det många gånger) eller torteras, bara för rätten av det fria ordet. För människors frihets skull, för demokratin.
Och då förundras jag över folk som vet bäst. Som prackar på och bestämmer att deras sätt är rätt. Och jag förundras över hur mycket jag bryr mig, över att jag som alltid känner mig arg, kränkt och inte alls vill hålla med, men innerst inne känner att det är MIG det är fel på.
Jag förundras över en del människors styrka.
Och över min svaghet.
Sjukdomstider
I dag skulle jag jobbat, fotograferat hela dagen. Men i natt låg jag och febersvettades och halsen hade svullnat upp så att jag inte kunde svälja eller prata alls. Så något jobbande blev det inte med.
Lyckligt nog känner jag mig bättre nu, några timmar in på dagen. För förutom dagens planerade jobb har jag en hel del skrivjobb, speciellt ett som jag måste bli klar med denna veckan och det innebär en massa ringande och intervjuande. Och även om kroppen är rätt trött och jag inte skulle klara av att släpa omkring alla blixtar, stativ och fonder till en skolfotografering tror jag nog att jag i eftermiddag orkar med att ringa lite samtal.
Jag har varken lust eller tid att vara sjuk. Så det tänker jag inte vara mer.
Te i en dator
Häromdagen hände det. Mannen hällde ut en kopp te i sin svindyra och nästan nya bärbara dator. Skit! säger man då.
Nu ska jag gå till försäkringsbolaget och hoppas på att de vill hjälpa oss.
Vilken sorglig människa man är...
...när man inte mår riktigt bra förrän det är nystädat och undanplockat och riktigt fint hemma.
Det är synd att jag är en sådan människa. Särskilt i kombination med att jag även är den typen av människa som stökar till väldigt lätt.
Men i dag mår jag bra för nu är det fint och nystädat.
Imorgon lär det vara värre för då inleds operation skrivbords-renovering. Jag får försöka ställa in mig på att damm och målarfärg är ingredienser som passar bra in i min föreställning om hur en lugn och fin helg ter sig.
Arbetsförnedringen
Jag hade ett avtalat möte där i dag. Min handläggare var en trevlig man, men jag slogs ändå av det absurda i arbetsförmedlarnas inställning. De verkar inte ens vara intresserade av att hjälpa till med att få ut en i jobb. Är de så desillusionerade? Är verkligehten så jäklig att de inte ens orkar försöka?
Tänk om jag hade behövt lite entusiasm då. Än så länge är jag inte nedtryckt i skorna men om jag hade varit hade det kanske hjälpt att få träffa en entusiastisk förmedlare som berättade om olika vägar att gå.
Min arbetsförmedlare hälsade, satte sig vid datorn och började fylla i mina personuppgifter. Sedan skrev han att jag söker jobb aktivt i ett fält som tydligen A-kassan har tillgång till. "Nu blir de nöjda på A-kassan" kommenterade han.
Visst, det är väl bra att a-kassan är nöjda men helst hade jag väl sluppit att gå på A-kassa alls. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst utan jag tog kommandot. Frågade ut honom om bästa vägen att gå. Om chanserna att få praktik för att ta sig in på en ny arbetsplats och allt annat som jag ville veta och kanske hade förväntat mig att få reda på av honom utan att behöva fråga.
Jag fick ut vad jag ville ändå av mötet. Och visst, jag blev inte tvingad till någon konstig åtgärd som jag inte ville gå. Men det var först när han med kroppsspråket visade att det var dags för mig att gå som han lade till att "jag kommer hålla utkik om det dyker upp något som skulle passa dig".
Jag är på något sätt inte förvånad. I dagens samhälle är det tydligen inte någon mening att få framtidstro på arbetsförmedlingen. Sådan får man bara av någon av alla de miljoner "jobbcoacher" som privata företag skor sig på, enligt affischerna som de tapetserat arbetsförmedlingens väggar med.