Cecilia

Hembakad Napoleonbakelse.

Bild: (C)ecilia

Jag ser solen. Vaknade av att ljuset silade in mellan persinnerna i morse. Helt underbart. Har vårkänslor. Men tänker nog inte gå ut utan beundra solen på avstånd. Det är så kallt ute. Och dessutom har jag en del att göra i dag. Vårt arbetsrum står färdigslipat och väntar på att få nya tapeter. Och det är mitt uppdrag det!

Ska bli både läskigt och roligt. Kanske bjuder jag på några bilder sedan.

Har tydligen haft bloggledigt över jul.

Fast egentligen har det nog mest berott på att jag fått jobba en del. Jippie! Jobbade sex dagar före jul, två dagar i mellandagarna och fyra dagar denna veckan.

Det går an att vara timvikarie när man ändå får vara ledig på storhelgerna och då alla andra är lediga tycker jag. Det brukar jag inte få vara.

Det enda som är jobbigt med det här är att jag nu har fyra arbetsgivare att jaga när a-kassan vill ha intyg.

Skönt att helgen, som var så bra, också var extra lång. Kom hem från Göteborg i går och i dag känns det som måndag fast det är tisdag.

Först och främst var helgen till att ha det lite härligt med mannen. Komma bort från vardagen lite och bara känna sig lediga. När man är arbetslös känner man sig annars sällan ledig eftersom man är på helspänn över att inte ha något att göra. Eller som i mitt fall, håller på med texter som drar ut på tiden och aldrig blir färdiga.

I söndags firade vi sedan första advent med vännerna och glögg, pepparkakor, lussebullar och hela grejen. Men nu sitter jag här i morgonmörkret och har tänt första ljuset i vår egen ljusstake så här lite i efterhand.

Senare i dag funderar jag på att ta mig ut och skaffa granris att lägga under dörrmattan utanför vår ytterdörr.

Jag tror jag har fått lite julkänslor. Det känns bra. För jag vet att ju närmare jul det kommer, desto färre blir dem. Så nu njuter jag.

Även om jag har ett par uppdrag, och som jag sitter och jobbar med hemma så innebär den här i övrigt söndertorkande arbetslösheten att jag segar ihop. Inte fysiskt, för där mår jag rätt bra just nu. Men i hjärnan.

Sedan jag lämnade tempot på tidningen där jag jobbade i flera år har jag blivit en zombie.

På ett sätt har det säkert varit hälsosamt att vara hemma och ta det lite lugnare. På ett annat sätt livsfarligt. Min hjärna verkar tro att den därmed kan stänga av. Det handlar inte om att jag är trött, för tröttare har jag verkligen varit. Utan mer om att jag blivit trögtänkt. Tappat intellektet, känns det som ibland.

Dessutom blir varje grej så himla stor. Jag är van vid att ringa tiotals (minst) samtal om dagen och är van att intervjua, granska och vända på en fråga ut och in. Nu blir varje samtal så stort. Det blir nästan läskigt att lyfta luren och jag känner att jag måste förbereda mig mycket längre numera.

Men idag fick jag i alla fall ett besked från en arbetsgivare att de vill träffa mig. Det kanske inte leder någonstans, men det känns skönt att mina mejl och samtal i alla fall resulterat i att någon sett något litet intressant i mig.

Man tappar annars lätt självförtroendet när man går hemma och ingen svarar på ens desperata jobbansökningar.

Jag brukar alltid säga att folk är så opersonliga i staden där jag bor. Att det finns få ställen på jorden där man kan bli så utskälld av busschaufförer, för att man till exempel inte förstår biljettsystemet, som här. Eller där folk till och med skämtar på ett aggressivt sätt.

Om jag av någon anledning träffar på någon som säger något småprataktigt i väntan på bussen brukar jag alltid säga att "jag upplevde något Göteborgskt idag".

Men i går stod jag i kö för att få en sån där vaccinationsspruta. Här i stan får alla gå till en stor mässhall och köa i några timmar. Och där stod jag i en kö på några tusen personer utan att känna en kotte. Det duggregnade ständigt, graderna sjönk neråt och där stod vi i en lerig kohage och väntade och väntade. Men ganska snabbt började småpratet dyka upp. Alla omkring mig hade kommit dit ensamma och alla hade behov av att dela med sig av sina små tankar. Och tillslut var vi som ett litet gäng. Jag och tre kommunanställda gubbar och en tant med rollator. De lärde mig vad mässan brukar användas till och vi hann diskutera kösystemet och vaccinationsorganisationen ett antal gånger och när vi äntligen nådde fram efter nästan tre timmar ljublade vi tillsammans. Väldigt Göteborgskt.

Vi hade blivit vänner. Utan att utbyta namn, yrke eller något om oss själva egentligen så hade vi under en väldigt begränsad period agerat vänner. Men så fort vi kommit in i mässhallen och fått sprutorna var vi skingrade för evigt.

Förmodligen kommer vi inte ens känna igen varandra om vi möts igen.

Säga vad man vill om mänskligheten och om vänskap men vi vet när vi ska ta fram den och då funkar ju även den tillfälliga.

Jag var ute på promenad idag. Plötsligt ser jag en kvinna på knä på trottoaren och jag skyndar mig fram med en hjälpande hand. Hon viftar bort mig, och när jag frågar om hon vill ha hjälp schyssar hon åt mig.

"Jag tränar" säger hon sedan, reser sig och går iväg.

Jag och de andra som stannat för att hjälpa står förvånade kvar. Och så slår det mig att jag vet precis vad det handlar om.

Det där hade nämligen kunnat vara jag för två år sedan.

Jag som gick hemma och tyckte att världen snurrade, trodde att jag var döende eller i alla fall tillräckligt galen för att spärras in för evigt. Och det kunde varit jag, som när jag äntligen vågade mig ut, tappade andan, trodde jag skulle kräkas och skräckslagen fick skynda mig hem.

Men jag blev som tur var bättre. Jag övade mig i att förstå att jag inte var galen, att det handlade om små tecken som jag feltolkade. Och när jag höll på med den träningen gjorde jag också såna där saker som kvinnan. Jag satt förvisso inte på marken, men jag kunde plötsligt stanna, för att i flera minuter bara stå helt still och öva på att andas, In och räkna till tre, hålla andan och räkna till tre, andas ut och räkna, och hålla andan igen. Allt för att lugna ner mig och lära mig förstå mig själv.

Idag händer det väldigt sällan att jag får mina panikatacker. Det var faktiskt flera månader sedan jag ens kände ett enda litet uns av det.

Det är jag så tacksam för. Så tacksam att jag berättar om alltihop här på bloggen. Något sånt har jag inte gjort förut.

Idag är jag logistiksamordnare då ett bord och fyra stolar ska ut ur lägenheten och fraktas till Anna, två skrivbord och ett skåp ska iväg till två blocketköpare och vårat nya matbord ska in i köket samtidigt som nya skrivbordet och badrumsskåpet måste snabbtorka och sedan flyttas in i arbetsrummet respektive badrummet.

Dessutom ska jag hinna jobba fram ett världsabäst nyhetsjobb, ringa politiker mm. Och så är en vän i stan som bara hinner träffas idag (och vi har inte hunnit träffas på evigheter) som jag tänkte ta en fika med.

Dammsuga behöver jag också för kl. 16 kommer mor och far med bordet och sedan stannar de över natt.

Bäst jag sätter fart nu va?

Jag hoppas att det inte är inbillning men i dag mår jag mycket bättre. Är egentligen bara lite snuva och morgonont i halsen kvar. Puh.

I dag har jag en del ringande att göra för att få reda på fakta till ett nyhetsuppslag jag jobbar på. Och till lunch ska jag träffa en sångerska som ska intervjuas och fotas till en nöje/kultur-text och i eftermiddag ska jag på ett genrep med några andra musiker och fota och intervjua till samma text.

Det rullar på nu och det känns bra. Men innan veckan är slut måste jag ha sökt en massa jobb, för de här uppdragen jag hittills fått kommer kanske inte att finnas för evigt. Samtidigt är det svårt att motivera sig att söka en massa andra jobb, som inte alls har med journalistik eller fotografi att göra när jag, tack vare att jag varit arbetslös, fått chansen att göra så mycket roligt som jag hitills fått.

Den här bilden tog jag till en text som gick i tidningen i fredags. Det handlade om gatukonst i staden där jag bor.

Bild: (c)ecilia

Och det är den tiden på dygnet då jag trivs rätt bra.

Just i dag har jag i och för sig haft lite jobb att göra. Men de dagar jag inte har det är det nu, mellan 16 och 17 som jag kan bege mig ut på stan. Där låtsas jag att jag också är en av alla dem som är på väg hem från jobbet.

Det är helg och andra än jag är lediga

Mannen ligger bredvid mig i soffan efter att vi ätit en bastant och låång frukost

Det regnar inte ute

Jag har fina vänner

Jag har en fin vän till och med i staden där jag bor

Igår fick jag ett sms om att mina gamla arbetskamrater saknade mig - det var jättegulligt

I dag har jag lekt hemmafru och varit hemma och pysslat större delen av dagen.

Fast till mitt försvar ska jag säga att jag också hunnit göra den sedvanliga runtsurfningen efter jobb och  dessutom gjort ett besök hos en tidning där jag fick ett par frilansjobb att göra framöver.

Men utöver det har jag alltså passat på att njuta av mitt underbara hem. Jag målade om ett par ramar och började måla om vårt badrumsskåp vars furuskapelse jag irriterat mig på sedan vi flyttade in. Sen städade jag i all fall halva lägenheten varav köket tog flera timmar att gno rent och då har jag ändå fuskat.

Men jag var inte bara duktig. Jag satte mig på balkongen en stund och läste tidningen eftersom det nästan var sommarväder ute för en gångs skull. Då kom grannfrun ut på loftgången bredvid vår balkong. Hon hängde ut sina vinterjackor på vädring och så  började vi småprata lite.

Jag tyckte om att prata lite med henne. På nåt sätt känner man sig alltid tryggare om man vet vilka som bor omkring en tycker jag. Hon bjöd in mig till sig också och det var roligt att se hur de valt att inreda sin lägenhet. Allt var oklanderligt och stilfullt men hon ursäktade sig naturligtvis för att det var stökigt och jag förstod att inredning var hennes största intresse.

Sen berättade hon att hon inte jobbade utan var hemma på dagarna och att det hade hon minsann valt själv. Hon brukade också tjata på sin man om att han borde sluta jobba. Då skulle de få mera tid exempelvis för att resa som de tycker så mycket om, som hon sade till mig.

Och då kände jag att vi kanske ändå inte riktigt var på samma nivå.

Hon hade valt att stanna hemma. Jag har inte valt det alls. Hon har råd att stanna hemma, och tydligen också att mannen stannar hemma. Jag och min man har inte ens råd att en av oss är utan jobb.

Nånting säger mig att det var tur att jag och min nya bekant inte började prata politik.

Jag är tillbaka på bloggen igen. Raderade mina gamla inlägg i ett infall av dåligt självförtroende, sämre än vanligt.

Men nu tänkte jag ta chansen att börja om. Förmodligen kommer jag att skriva mer om saker som jobb, arbetslöshet, livet, inredning och växter framöver i en salig blandning.

Och apropå jobb så är jag utan sådant för närvarande. Hade inte varit arbetslös på ett par år nu och kände mig, när beskedet kom, först helt snuvad på livet. Jag insåg att jag satt för mycket av min identitet i mitt jobb.

Nu har jag kommit över det och försöker tänka positivt. Det här kanske gör att jag upptäcker något nytt.

Lite ströjobb har jag dock. Har skrivit och fotat till ett par olika tidningar. I dag gjorde jag ett jobb till en bostads- och inredningstidning. Jag skrev om växter och intervjuade en florist. Så med mig hem köpte jag naturligtvis något nytt till vårt sovrumsfönster. Novemberljus heter blomman. Hör vilket vackert namn. Precis vad jag behöver se på varje morgon när jag vaknar. Den är tydligen helt grön året om förutom i november då den får vita väldigt speciella blommor. Fast den jag köpte blommar redan. Det gör inget, den får gärna tjuvstarta för min del.

Bild: (C)ecilia