Lite jobbsjälvkänsla - tack!
Även om jag har ett par uppdrag, och som jag sitter och jobbar med hemma så innebär den här i övrigt söndertorkande arbetslösheten att jag segar ihop. Inte fysiskt, för där mår jag rätt bra just nu. Men i hjärnan.
Sedan jag lämnade tempot på tidningen där jag jobbade i flera år har jag blivit en zombie.
På ett sätt har det säkert varit hälsosamt att vara hemma och ta det lite lugnare. På ett annat sätt livsfarligt. Min hjärna verkar tro att den därmed kan stänga av. Det handlar inte om att jag är trött, för tröttare har jag verkligen varit. Utan mer om att jag blivit trögtänkt. Tappat intellektet, känns det som ibland.
Dessutom blir varje grej så himla stor. Jag är van vid att ringa tiotals (minst) samtal om dagen och är van att intervjua, granska och vända på en fråga ut och in. Nu blir varje samtal så stort. Det blir nästan läskigt att lyfta luren och jag känner att jag måste förbereda mig mycket längre numera.
Men idag fick jag i alla fall ett besked från en arbetsgivare att de vill träffa mig. Det kanske inte leder någonstans, men det känns skönt att mina mejl och samtal i alla fall resulterat i att någon sett något litet intressant i mig.
Man tappar annars lätt självförtroendet när man går hemma och ingen svarar på ens desperata jobbansökningar.