Det kunde varit jag

Jag var ute på promenad idag. Plötsligt ser jag en kvinna på knä på trottoaren och jag skyndar mig fram med en hjälpande hand. Hon viftar bort mig, och när jag frågar om hon vill ha hjälp schyssar hon åt mig.

"Jag tränar" säger hon sedan, reser sig och går iväg.

 

Jag och de andra som stannat för att hjälpa står förvånade kvar. Och så slår det mig att jag vet precis vad det handlar om.

Det där hade nämligen kunnat vara jag för två år sedan.

Jag som gick hemma och tyckte att världen snurrade, trodde att jag var döende eller i alla fall tillräckligt galen för att spärras in för evigt. Och det kunde varit jag, som när jag äntligen vågade mig ut, tappade andan, trodde jag skulle kräkas och skräckslagen fick skynda mig hem.

 

Men jag blev som tur var bättre. Jag övade mig i att förstå att jag inte var galen, att det handlade om små tecken som jag feltolkade. Och när jag höll på med den träningen gjorde jag också såna där saker som kvinnan. Jag satt förvisso inte på marken, men jag kunde plötsligt stanna, för att i flera minuter bara stå helt still och öva på att andas, In och räkna till tre, hålla andan och räkna till tre, andas ut och räkna, och hålla andan igen. Allt för att lugna ner mig och lära mig förstå mig själv.

 

Idag händer det väldigt sällan att jag får mina panikatacker. Det var faktiskt flera månader sedan jag ens kände ett enda litet uns av det.

 

Det är jag så tacksam för. Så tacksam att jag berättar om alltihop här på bloggen. Något sånt har jag inte gjort förut.

 

 


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits