Cecilia

Jag brukar alltid säga att folk är så opersonliga i staden där jag bor. Att det finns få ställen på jorden där man kan bli så utskälld av busschaufförer, för att man till exempel inte förstår biljettsystemet, som här. Eller där folk till och med skämtar på ett aggressivt sätt.

Om jag av någon anledning träffar på någon som säger något småprataktigt i väntan på bussen brukar jag alltid säga att "jag upplevde något Göteborgskt idag".

Men i går stod jag i kö för att få en sån där vaccinationsspruta. Här i stan får alla gå till en stor mässhall och köa i några timmar. Och där stod jag i en kö på några tusen personer utan att känna en kotte. Det duggregnade ständigt, graderna sjönk neråt och där stod vi i en lerig kohage och väntade och väntade. Men ganska snabbt började småpratet dyka upp. Alla omkring mig hade kommit dit ensamma och alla hade behov av att dela med sig av sina små tankar. Och tillslut var vi som ett litet gäng. Jag och tre kommunanställda gubbar och en tant med rollator. De lärde mig vad mässan brukar användas till och vi hann diskutera kösystemet och vaccinationsorganisationen ett antal gånger och när vi äntligen nådde fram efter nästan tre timmar ljublade vi tillsammans. Väldigt Göteborgskt.

Vi hade blivit vänner. Utan att utbyta namn, yrke eller något om oss själva egentligen så hade vi under en väldigt begränsad period agerat vänner. Men så fort vi kommit in i mässhallen och fått sprutorna var vi skingrade för evigt.

Förmodligen kommer vi inte ens känna igen varandra om vi möts igen.

Säga vad man vill om mänskligheten och om vänskap men vi vet när vi ska ta fram den och då funkar ju även den tillfälliga.