Cecilia

Hembakad Napoleonbakelse.

Bild: (C)ecilia

Jag ser solen. Vaknade av att ljuset silade in mellan persinnerna i morse. Helt underbart. Har vårkänslor. Men tänker nog inte gå ut utan beundra solen på avstånd. Det är så kallt ute. Och dessutom har jag en del att göra i dag. Vårt arbetsrum står färdigslipat och väntar på att få nya tapeter. Och det är mitt uppdrag det!

Ska bli både läskigt och roligt. Kanske bjuder jag på några bilder sedan.

Har tydligen haft bloggledigt över jul.

Fast egentligen har det nog mest berott på att jag fått jobba en del. Jippie! Jobbade sex dagar före jul, två dagar i mellandagarna och fyra dagar denna veckan.

Det går an att vara timvikarie när man ändå får vara ledig på storhelgerna och då alla andra är lediga tycker jag. Det brukar jag inte få vara.

Det enda som är jobbigt med det här är att jag nu har fyra arbetsgivare att jaga när a-kassan vill ha intyg.

En oförglömlig klassiker. Jag tycker de är så söta och ser så unga ut allihop. Ljuva 80-tal...

Det här är nog en av de absolut sämsta jullåtarna. Men så är det ju en av Sveriges sämsta artister som framför den också. Och det säger jag, trots att jag vuxit upp i samma trakt och med samma dialekt..

Den här låten ska vi sjunga med min kör på ett par framträdanden nu inför jul. Vi kör också tvåstämmigt precis som Bing och Bowie (jag och sopranerna sjunger Bowie-stämman). Det här är INTE ett exempel på dålig julmusik, utan bra, tycker jag.

Lite söt video är det också, särskilt när David ska berätta att han minsann lyssnar på gammal musik, som Beatles.

Hur dålig den här låten egentligen är så kan jag inte låta bli att skråla med och gråta en skvätt varje gång jag hör den. Lyssna på den Göteborgska dialekten också, och gitarrsolot. Det är svårslaget.

I går röjde jag i ordning i vårt "extrarum" som vi kallar det, rummet som brukar tjäna som skräpkammare. Men i går fick jag alltså för mig att göra i ordning där inne. Och nu när det är så fint där kunde jag också ställa dit kyrkan i fönstret. Ja, i stället för ljusstake har jag en kyrka med lampa i. Den kommer från min mammas farfars hem och jag brukar tänka att den föreställer Nässjö gamla kyrka som vi alltid brukade besöka vid jul när jag var liten.

Och apropå jul så kommer det lite mer (dålig) julkänsla här... med Galenskaparna. En gammal jul.

Skönt att helgen, som var så bra, också var extra lång. Kom hem från Göteborg i går och i dag känns det som måndag fast det är tisdag.

Först och främst var helgen till att ha det lite härligt med mannen. Komma bort från vardagen lite och bara känna sig lediga. När man är arbetslös känner man sig annars sällan ledig eftersom man är på helspänn över att inte ha något att göra. Eller som i mitt fall, håller på med texter som drar ut på tiden och aldrig blir färdiga.

I söndags firade vi sedan första advent med vännerna och glögg, pepparkakor, lussebullar och hela grejen. Men nu sitter jag här i morgonmörkret och har tänt första ljuset i vår egen ljusstake så här lite i efterhand.

Senare i dag funderar jag på att ta mig ut och skaffa granris att lägga under dörrmattan utanför vår ytterdörr.

Jag tror jag har fått lite julkänslor. Det känns bra. För jag vet att ju närmare jul det kommer, desto färre blir dem. Så nu njuter jag.

Jag har så klart delade känslor till hela grejen med jul, men drabbas ibland av att vilja skapa lite julkänsla.

Musik och rätt slags dofter i hemmet är då bästa redskapen.

Och utbudet av julmusik är ju väldigt varierande. Vad sägs om den här låten som jag första gången hörde en busschaufföre spela och som jag sedan letade efter i flera år bara för att den var så ofattbart dålig.

Jag trodde det fanns några restriktioner för vilka som får spela inskivor med julmusik. Men tydligen inte.

Även om jag har ett par uppdrag, och som jag sitter och jobbar med hemma så innebär den här i övrigt söndertorkande arbetslösheten att jag segar ihop. Inte fysiskt, för där mår jag rätt bra just nu. Men i hjärnan.

Sedan jag lämnade tempot på tidningen där jag jobbade i flera år har jag blivit en zombie.

På ett sätt har det säkert varit hälsosamt att vara hemma och ta det lite lugnare. På ett annat sätt livsfarligt. Min hjärna verkar tro att den därmed kan stänga av. Det handlar inte om att jag är trött, för tröttare har jag verkligen varit. Utan mer om att jag blivit trögtänkt. Tappat intellektet, känns det som ibland.

Dessutom blir varje grej så himla stor. Jag är van vid att ringa tiotals (minst) samtal om dagen och är van att intervjua, granska och vända på en fråga ut och in. Nu blir varje samtal så stort. Det blir nästan läskigt att lyfta luren och jag känner att jag måste förbereda mig mycket längre numera.

Men idag fick jag i alla fall ett besked från en arbetsgivare att de vill träffa mig. Det kanske inte leder någonstans, men det känns skönt att mina mejl och samtal i alla fall resulterat i att någon sett något litet intressant i mig.

Man tappar annars lätt självförtroendet när man går hemma och ingen svarar på ens desperata jobbansökningar.

Jag brukar alltid säga att folk är så opersonliga i staden där jag bor. Att det finns få ställen på jorden där man kan bli så utskälld av busschaufförer, för att man till exempel inte förstår biljettsystemet, som här. Eller där folk till och med skämtar på ett aggressivt sätt.

Om jag av någon anledning träffar på någon som säger något småprataktigt i väntan på bussen brukar jag alltid säga att "jag upplevde något Göteborgskt idag".

Men i går stod jag i kö för att få en sån där vaccinationsspruta. Här i stan får alla gå till en stor mässhall och köa i några timmar. Och där stod jag i en kö på några tusen personer utan att känna en kotte. Det duggregnade ständigt, graderna sjönk neråt och där stod vi i en lerig kohage och väntade och väntade. Men ganska snabbt började småpratet dyka upp. Alla omkring mig hade kommit dit ensamma och alla hade behov av att dela med sig av sina små tankar. Och tillslut var vi som ett litet gäng. Jag och tre kommunanställda gubbar och en tant med rollator. De lärde mig vad mässan brukar användas till och vi hann diskutera kösystemet och vaccinationsorganisationen ett antal gånger och när vi äntligen nådde fram efter nästan tre timmar ljublade vi tillsammans. Väldigt Göteborgskt.

Vi hade blivit vänner. Utan att utbyta namn, yrke eller något om oss själva egentligen så hade vi under en väldigt begränsad period agerat vänner. Men så fort vi kommit in i mässhallen och fått sprutorna var vi skingrade för evigt.

Förmodligen kommer vi inte ens känna igen varandra om vi möts igen.

Säga vad man vill om mänskligheten och om vänskap men vi vet när vi ska ta fram den och då funkar ju även den tillfälliga.

Jag var ute på promenad idag. Plötsligt ser jag en kvinna på knä på trottoaren och jag skyndar mig fram med en hjälpande hand. Hon viftar bort mig, och när jag frågar om hon vill ha hjälp schyssar hon åt mig.

"Jag tränar" säger hon sedan, reser sig och går iväg.

Jag och de andra som stannat för att hjälpa står förvånade kvar. Och så slår det mig att jag vet precis vad det handlar om.

Det där hade nämligen kunnat vara jag för två år sedan.

Jag som gick hemma och tyckte att världen snurrade, trodde att jag var döende eller i alla fall tillräckligt galen för att spärras in för evigt. Och det kunde varit jag, som när jag äntligen vågade mig ut, tappade andan, trodde jag skulle kräkas och skräckslagen fick skynda mig hem.

Men jag blev som tur var bättre. Jag övade mig i att förstå att jag inte var galen, att det handlade om små tecken som jag feltolkade. Och när jag höll på med den träningen gjorde jag också såna där saker som kvinnan. Jag satt förvisso inte på marken, men jag kunde plötsligt stanna, för att i flera minuter bara stå helt still och öva på att andas, In och räkna till tre, hålla andan och räkna till tre, andas ut och räkna, och hålla andan igen. Allt för att lugna ner mig och lära mig förstå mig själv.

Idag händer det väldigt sällan att jag får mina panikatacker. Det var faktiskt flera månader sedan jag ens kände ett enda litet uns av det.

Det är jag så tacksam för. Så tacksam att jag berättar om alltihop här på bloggen. Något sånt har jag inte gjort förut.