Arbetsförnedringen
Jag hade ett avtalat möte där i dag. Min handläggare var en trevlig man, men jag slogs ändå av det absurda i arbetsförmedlarnas inställning. De verkar inte ens vara intresserade av att hjälpa till med att få ut en i jobb. Är de så desillusionerade? Är verkligehten så jäklig att de inte ens orkar försöka?
Tänk om jag hade behövt lite entusiasm då. Än så länge är jag inte nedtryckt i skorna men om jag hade varit hade det kanske hjälpt att få träffa en entusiastisk förmedlare som berättade om olika vägar att gå.
Min arbetsförmedlare hälsade, satte sig vid datorn och började fylla i mina personuppgifter. Sedan skrev han att jag söker jobb aktivt i ett fält som tydligen A-kassan har tillgång till. "Nu blir de nöjda på A-kassan" kommenterade han.
Visst, det är väl bra att a-kassan är nöjda men helst hade jag väl sluppit att gå på A-kassa alls. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst utan jag tog kommandot. Frågade ut honom om bästa vägen att gå. Om chanserna att få praktik för att ta sig in på en ny arbetsplats och allt annat som jag ville veta och kanske hade förväntat mig att få reda på av honom utan att behöva fråga.
Jag fick ut vad jag ville ändå av mötet. Och visst, jag blev inte tvingad till någon konstig åtgärd som jag inte ville gå. Men det var först när han med kroppsspråket visade att det var dags för mig att gå som han lade till att "jag kommer hålla utkik om det dyker upp något som skulle passa dig".
Jag är på något sätt inte förvånad. I dagens samhälle är det tydligen inte någon mening att få framtidstro på arbetsförmedlingen. Sådan får man bara av någon av alla de miljoner "jobbcoacher" som privata företag skor sig på, enligt affischerna som de tapetserat arbetsförmedlingens väggar med.